Forskningsprojekt

SWEBIC (Swedish Bipolar Collection) 1 är en genetisk studie av bipolära syndrom. Insamlingen av data till denna studie stöddes av NIMH och The Stanley center for research och genomfördes vid Institutionen för epidemiologi och biostatistik vid Karolinska Institutet. Insamlingsdelen av studien avslutades i juni 2013 då över 6 000 personer hade ställt upp och donerat blod. Ungefär 2/3 av patienterna i registret som var möjliga att inkludera samtyckte till studien och lämnade blod. SWEBIC 2 är en direkt fortsättning på Stanleystudien och stöds också av The Stanley center for research och genomförs vid Institutionen för epidemiologi och biostatistik vid Karolinska Institutet. Liksom i Stanleystudien rekryterades deltagarna främst från BipoläR. Insamlingsdelen av studien avslutades i juni 2022 då drygt 5 000 personer med bipolär sjukdom hade medverkat.

Vi vet att de största riskfaktorerna för att utveckla bipolär sjukdom är genetiska. Det var dock länge oklart vilka dessa genetiska faktorer är. Senare års forskning har visat att det är många genetiska varianter som var och en har små effekter, men som tillsammans ökar risken för bipolär sjukdom. För att klarlägga genetiska effekter har det visat sig att mycket stora studier behövs. Inte ens SWEBIC-studien med över 10 000 deltagare räcker. SWEBIC ingår därför i ett internationellt konsortium för att studera arvet och miljöns betydelse för uppkomsten av bipolära syndrom: Psychiatric Genomic Consortium (PGC). Den senaste rapporten från PGC – som publicerades i Nature Genetics 2021 – inkluderade mer än 40 000 personer med bipolär sjukdom. Den studien identifierade 64 genetiska varianter som var och en signifikant ökar risken för bipolär sjukdom. Flera av de genetiska varianter som identifierades uttrycks av nervceller i framhjärnan och en del av hjärnan som kallas hippocampus. Flera genvarianter är också inblandade i mekanismer där antispykotika och antiepileptika verkar, vilket är intressant eftersom dessa läkemedel används vid bipolär sjukdom. SWEBIC-studierna har använts i tre andra PGC-publikationer under 2021.

Läs mer om SWEBIC på Karolinska institutets hemsida.

Litium är det mest effektiva stämningsstabiliserande läkemedlet. Men alla svarar inte bra på litium. Ett internationellt konsortium som kallas ConLiGen har bildats för att undersöka genetiska faktorer som kan förutsäga vilka som svarar bra på litium.

Diagnostiken av bipolär sjukdom är fortsatt en viktig forskningsfråga. En fråga som är ofullständigt utredd är hur stabila subdiagnoser är över tid. Detta har studerats av Finn Larsson och medarbetare med hjälp av data från BipoläR. Författarna finner att en relativt stor andel av individer med bipolär sjukdom byter subdiagnos. De finner också att dessa byten både är kopplade till sjukdomsförlopp och sjukdomsbild, men också till hur vården är strukturerad. Enheter specialiserade på bipolär eller affektiv sjukdom har färre diagnosbyten.

Data från BipoläR har tidigare visat att behandlingen vid bipolär sjukdom skiljer sig mellan kvinnor och män på ett sätt som inte kan förklaras av medicinska könsskillnader. Alina Karanti och medarbetare undersökte om patienters utbildningsnivå har betydelse för vilken behandling som ges vid bipolär sjukdom. De fann att patienter med hög utbildningsnivå får psykoterapi och patientutbildning i högre utsträckning än de med låg utbildningsnivå. Hos personer med låg utbildningsnivå var det vanligare att behandlas med tricykliska antidepressiva läkemedel och första generationens antipsykotiska läkemedel.

BipoläR anger som mål att 70 procent av patienter med bipolär sjukdom typ 1 bör förskrivas litium. Detta är baserat på att litium är det bäst dokumenterade stämningsstabiliserande preparatet och att det förmodligen har unika suicidpreventiva egenskaper. Men är 70 procent optimalt på gruppnivå? Martin Sköld och medarbetare undersökte relationen mellan litiumförskrivningen på regional nivå och utfall i form av inläggningar och återfall i skov. Studien fann ett samband mellan hög användning av litium på regional nivå och låg risk för återinsjuknande i skov. Författarna kunde inte identifiera någon övre gräns för litiumprevalensen; ju högre regional litiumanvändningen var desto lägre var återfallen i sjukdomsskov över hela registret.

Vilka metabola effekter har läkemedel som ges vid bipolär affektiv sjukdom? Den första studien i detta projekt studerar effekten av tilläggsbehandling med atypiska antipsykotika på Body Mass Index, BMI, vid bipolär sjukdom. Slutsatsen från arbetet är att sådan tilläggsbehandling inte är förenat med någon ökad risk för viktuppgång i patientgruppen som helhet. I en pågående studie undersöks nu hur kroppsvikt varierar stratifierat på ålder och kön i kvalitetsregistret jämfört med en jämförelsekohort från Undersökningarna av levnadsförhållanden (ULF/SILC, SCB). Preliminära resultat visar att individer med bipolär sjukdom har högre BMI än befolkningen i stort och att denna skillnad är störst mellan 30 och 60 års ålder. Dessutom är skillnaderna ännu större hos individer som uppfyller WHO:s kriterier för övervikt och fetma.